torsdag 20 september 2012

Filmen i huvudet

Den här serien är subjektiv, annars kunde ett datorprogram skrivit den, och skulle så varit fallet hade det bara varit en fysisk händelse utan egen mening.

Alla kommentarer och frågor är som vanligt välkomna, även per mail till filmenihuvudet@indexkompaniet.se
Texterna skickas också ut som notecards i Apmels öppna grupp IB Bok Kafe och kan även diskuteras där, liksom på onlinediskussionsforumet Cognito.se (sök inlägg av Lelle) och på Filosofiforum.com där jag skriver under eget namn.



SUBJEKTIV RITT

Hjärnceller är levande organismer som behöver klara av sin metabolism först och främst. De står också i ständig kontakt med sina närmaste grannceller. Det evolutionen i vanlig ordning sett till är att de är bra på att överleva i sin närmiljö.

Signaler mellan hjärnceller på stora avstånd, med cellmått mätt, som är en förutsättning för framförhållning i beteendet, är resultatet av en lång och mödosam evolutionsprocess där ospecificerade egenskaper ”kidnappats” för funktioner som från början inte fanns med mer än som potentiella möjligheter.

Den fortsatta specialiseringen har lett ända fram till människans förmåga att kommunicera med andra (och med sig själv!) med abstrakta symboler.

Det betyder inte att de nya framgångsrika teknikerna att ”läsa av” hjärnverksamhet (fMRI,PET,MEG) och kunna korrelera detta med meddelade upplevelser är detsamma som att vi hittat koder i hjärnan för hur tänkandet går till.

Liksom livet själv kidnappat reglebundenheter i termodynamiska processer är det snarare statistiska samband man ser och inte den dynamiska självorganisering som förenklar i de brusiga signalerna och därmed skapar sin egen begränsning som är dess identitet.

Innan det fanns en genetisk kod kom själva upprepningen av en form till av yttre slump och inte av inre styrning. Men en rudimentär form av evolutionsprocess kunde starta som så småningom gav upphov till en typ av organisk kemi som, även om den är beroende av yttre ”störningar” för att få energi, har ett ”eget” liv.

En motsvarande utveckling måste ske i hjärnan. Hjärncellernas liv är här den ”störning” som ger energi åt en ny nivå av dynamisk självorganisering - ett känsloliv med ”närvaro”.

Det ligger mycken evolution mellan ett encelligt liv och ett djur med stor hjärna och utvecklingen av vår förmåga till känslor. Den evolutionen märker vi av i vårt känsloliv (ibland reagerar vi med reptilhjärnan!) .

Vid ett uppvaknande från djup sömn eller medvetslöshet kan vi också känna hur närvaron går från ospecificerat suddig till alltmer specificerad skärpa.

Medvetandet rider på evolutionen.

Inga kommentarer: