Filmen i huvudet

I och med detta inlägg i serien har turen kommit till att härnäst försöka klargöra förhållandet mellan spontana händelser, alltså sådant som händer av sig självt, och händelser som kräver arbete för att hända. I förlängningen lockar en förklaring på vad fri vilja är.

Alla kommentarer och frågor är som vanligt välkomna, även per mail till filmenihuvudet@indexkompaniet.se
Texterna skickas också ut som notecards i Apmels öppna grupp IB Bok Kafe och kan även diskuteras där, liksom på onlinediskussionsforumet Cognito.se (sök inlägg av Lelle) och på Filosofiforum.com där jag skriver under eget namn.

UTAN FACIT

I den biologiska evolutionen finns ingen framförhållning, ingen ingenjör som bestämmer vilka signaler som är signifikanta för organismen.

Mutationer i genomet skulle en ingenjör ha sett som resultat av yttre störning och försökt motverka med inbyggd redundans, upprepning av samma gener. Det förutsätter emellertid att uttolkaren av genomets information och ingenjören har en gemensam konvention för vilka koder man har att utgå ifrån.

För användare av samma språk är det t ex lätt att upptäcka stavfel (som kan uppstå när man slinter på tangentbordet). Grammatiska fel kan man också fånga upp med en gemensam konvention. Direkta felöversättningar (som ofta finns i manualer) som kan verka grammatiskt riktiga leder däremot inte alltid till ett fungerande resultat även när man följer dem punkt för punkt, utan bara om man ger fan i att vara bokstavstrogen och experimenterar med lite olika varianter. Men det sista kräver att uttolkaren vet vad man ska förvänta sig (man har en bild och vet att en IKEA-stol ska man använda till att sitta på t ex).

Den biologiska evolutionsprocessen vänder upp och ned på allt detta. Det är inte meningsfullt, om man är ute efter att förstå hur ny genetisk information skapas, att använda s k omvänd ingenjörskonst för att bestämma vilken funktion olika genetiska anlag har för en organism.

I evolutionen är det de organismer som inte överlever i den situation de råkar befinna sig i som bestämmer vilka gener som förs vidare av alla som skulle kunna ha förts vidare. ”Dead men tell no tales” säger man på engelska. Därför finns det inget sparat facit att jämföra med för genernas uttolkare.

Genernas ärftlighetshistoria bestämmer heller inte deras framtida funktion som under andra omständigheter kan ta helt nya former.

Ta vårt immunförsvar, skapat av evolutionen. Det vet på förhand inte heller vilka fiendeknep det kommer att möta. Men till följd av slumpmässiga olikheter i cellernas gener, och det stora antalet celler (ca 1 kilogram), finns det nästan alltid någon cell som via signalmolekyler reagerar på ämnen som kan vara farliga för organismen.

Dessa aktiverade signalmolekyler är emellertid inte inriktade specifikt på bara ett ämne utan kan reagera på andra också. Vilka går inte att förutsäga på förhand. Det är snarare så att det är den otroligt stora mängd farligheter de INTE reagerat på som är deras gemensamma nämnare.

Det är dessa hinder mot att reagera på allt som gör att immunförsvaret kan utföra sitt arbete.