Texterna skickas också ut som notecards i Apmels öppna grupp IB Bok Kafe och kan även diskuteras där.
ALLT DU BEHÖVER VETA OM TERMODYNAMIK OCH SYMMETRI
Att använda begrepp som de i rubriken är egentligen onödigt. Det handlar i grunden om enkla förhållanden.
Alla känner till tärningar. Om man kastar två tärningar kan antalet ögon som kommer upp vara allt från två till 12. Två ettor eller två sexor kan man bara få på ett sätt eftersom det inte finns mer än en etta respektive en sexa på varje tärning.
Det antal ögon man kan få på flest sätt är 7.
1 6
6 1
2 5
5 2
3 4
4 3
Termodynamikens andra sats säger helt enkelt att händelseförlopp med flera rörliga komponenter lämnade åt sig själva går dit det finns flest framkomliga sätt och tenderar att stanna där.
Varje tärning i sig har lika stor chans att landa med vilken sida som helst upp. Och varje kombination av de 36 möjliga med två tärningar har lika stor chans att komma upp vid ett kast med två.
Om vi bygger staplar av legobitar med samma antal legobitar i varje stapel som tärningsögon som kommer upp i samtliga 36 fall så är höjderna av staplarna inte lika och inte heller 36 olika, utan en ”skyline” med 11 olika höjder där de flesta höjderna återkommer mer än en gång. Vi kan välja att ställa de 36 staplarna i vilken ordning vi vill i utgångsläget. T ex från vänster till höger efter längden.
Nu inför vi det rörliga momentet genom att vi kastar tärningarna två och två och bygger på de 36 staplar som redan finns från vänster till höger med samma antal legobitar som ögon i varje kast. Slumpen bestämmer förlängningen av varje stapel och allt sker mekaniskt.
Vår ”skyline” kommer fortfarande att se osymmetrisk och taggig ut efter en omgång kast. Om vi enträget fortsätter börjar emellertid höjdskillnaderna jämnas ut. Efter många, många kast kommer staplarna vara väldigt höga men alla är ungefär lika många multiplar av sju legobitar.
Fortsatta kastomgångar förändrar inte utseendet av ”skylinen” och även om den totalt sett blir högre och högre är den nu tråkig och symmetriskt rak utan märkbara höjdskillnader.
Kvantmekaniska förlopp beter sig ungefär som tärningarna, de har inget viloläge, men makromekaniska förlopp beter sig analogt med vårt konstruerade exempel.
Hur kan något livfullt och intressant komma ur det?
3 kommentarer:
Det ofärdiga, det pågående, det som är ojämnt är intressantare för mig än det färdiga, perfekta, eleganta, slutförda.
Därför tycker jag till exempel att viss musik som spelas på konventionella instrument är roligare att lyssna till än den elektroniska, glatta, vars toner jag upplever som för polerade.
Därför tycker jag att en skiss eller ett påbörjat konstverk ofta är intressantare än det färdiga, slutförda.
Därför tycker jag att repetitioner är roligare än färdiga föreställningar.
Samtidigt, i enlighet med din beskrivning, söker mitt jag hela tiden upp ojämnheter och knöggligheter i tillvaron och försöker jämna ut dem till det som syns harmoniskt just för mig.
Mellan dessa förlopp är det förstås en växelverkan.
Du låter som jag!
Och därför borde jag kalla mina inlägg i den här serien för hugskott snarare än utkast som låter mer genomtänkt :)
hehe, du ser vad livfullt det blev...
Skicka en kommentar