Det är inte verkligheten som inte finns. Det är den upplevelse vi tror vi har av den som inte finns!

Apmelina bestämde sig igår efter att, som det verkade, ha tagit sig vatten över huvudet att gå tillbaka till ritbordet.. dvs sin skrivbordsförares skrivande :)

Innan något mäts är det i kvantfysikens värld i ett tillstånd som inte liknar något vi har någon erfarenhet av. En partikel kan t ex befinna sig på flera håll samtidigt eller röra sig med olika hastigheter på en gång. Men verkligheten är inte ens summan av dessa otroliga saker, utan är när vi mäter den så; att partikeln antingen befinner sig här eller där men samtidigt har alla möjliga hastigheter, eller har en bestämd hastighet men befinner sig överallt på en gång. Dessutom verkar den veta om ifall vi tänker mäta den eller inte, den beter sig annorlunda i rörelsemätningar om vi ställt iordning möjligheten att mäta dess position och tvärtom, även om mätningen aldrig genomförs. Men om man genomför mätningen i efterhand verkar man kunna ändra partikelns tidigare beteende, ändra historiens gång. Man kan teoretiskt ändra om en foton gick till höger eller vänster om en stjärna på miljarder ljusårs avstånd för miljarder år sedan med en mätning på jorden idag!

Inte så konstigt då att kvantmekaniken givit upphov till idéer om att verkligheten inte existerar objektivt. Den befinner sig i en superposition, säger fysikerna. De vet inte heller vad det skulle innebära, men nöjer sig med att ha satt ett namn på något som beter sig på det ovan beskrivna underliga sättet när det mäts och de rapporterar resultatet av mätningarna. Någonstans på vägen har den overkliga superpositionen blivit den verklighet vi är vana vid.

Lägg märke till att varje mätning för sig och varje rapport för sig är helt förutsägbara och exakt beskrivna av kvantmekaniken och kvantfysikens lagar. Om man inser att verkligheten är skiktad och determinerad på det viset att ett antal identiska tillstånd var och ett ger ett förutsägbart, men inte nödvändigtvis likadant, resultat är tolkningen egentligen inget problem. Everett skrev en berömd doktorsavhandling om denna insikt femtio ofelbara år efter att teorin börjat prövas experimentellt. Inget problem, vill säga, om det inte vore för att det inte är så vi upplever det!

Ytterligare femtio år senare är det dags att säga rakt ut att teorins grundare var inne på rätt tolkningsväg, men att de ställt tolkningen på huvudet. Det är inte verkligheten som inte finns. Det är den upplevelse vi tror vi har av den som inte finns!

Ur Medvetande & Mekanism, Lennart Nilsson 2008.