Jag fick en epost av vännen Kandi:
Hej
en intressant grej.
Först läste jag det jag citerat nedan i ett inlägg på NWN
"The skin pictured above is Maria from Laqroki by Mallory Cowen, another brand that carries a lot of weight with fashionistas. Realistic skins can be pretty tricky to do well: you have to include enough detail to satisfy the market, but enough polish to ward off the Uncanny Valley effect."
Om jag fattat det hela rätt så innebär det att ju mer perfekt människolik en ava eller en robot blir desto mer benägna blir riktiga människor att stöta bort dem, få motvilja mot dem.
Hade inte hört talas om detta tidigare, du kanske har gjort det. Hursomhelst vore det kanske värt en reflexion på din blog.
Effekten finns bra beskriven här: http://sv.wikipedia.org/wiki/Uncanny_valley
Den är väl inte så mycket att orda om, men jag blev förvånad att inte bara filmindustrin utan också de som gör skins för avatarer i SL tar hänsyn till den.
New World News där Kandi läste om det hade t o m en tävling kallad Uncanny Valley Expo för avatarer som ansågs ligga farligt nära att ge den effekten.
Lägg märke till att året för tävlingen var superhypeåret 2007. Och när jag idag tittar på vinnaren och de andra bidragen HÄR så tycker jag nog att dagens Apmelina i så fall vore minst lika uncanny.
Men hon är väl, liksom Kandi, bara söt :))
2 kommentarer:
Jätteintressant, loksom Kandi hade jag inte hört talas om begreppet tidigare.
Jag tror att nyckeln - och hoppet - ligger i denna mening i den artikel du länkar till.
"Men allteftersom utseende och rörelser blir mindre skiljbara från en mänsklig varelse blir responsen positiv igen."
Det finns en annan "uncanny"-effekt som jag ta rupp i förordet till "Mångfaldens mönster":
När barn hör en historia om hur ett litet ungdjur blir uppätet av ett rovdjur och får frågor om det behöver sin hjärna längre, så svarar de flesta att det behöver inte sin hjärna längre. På följdfrågan, om de tror att ungdjuret tycker om sin mamma fast det inte kan använda sin hjärna längre, svarar de flesta småbarn att det fortfarande tycker om sin mamma såklart. Lika rörande som det lilla barnet är, när det tillskriver det döda djuret, eller sin nallebjörn, känslor, lika frånstötande tycker nog många att det vore att se en vuxen människa bära omkring en docka som var gjord som en exakt kopia av en dött barn. Vi är ju också födda med en inbyggd vämjelse mot infekterat dött kött. Vi är gjorda av kött, men väcker inte avsmak så länge vi har en "ande" inom oss. En tillräckligt personlik docka väcker däremot automatiskt denna avsmak. Denna bok handlar om hur vi alla är dockor av kött och blod, infekterade av virus som är allt annat än andliga.
Skicka en kommentar