En virtuell verklighetssimulering av en historisk tid och plats kan tänkas simulera verkligheten naturtroget, men kan den också ge en naturtrogen respons (som en flygsimulator gör när jag drar i spakarna)? Om jag i den virtuella verkligheten talar med en historisk person och ber honom reagera på information jag bär med mig från min tid tycks det som om det uppstår en situation i den virtuella verkligheten som inte längre överrensstämmer med den historiska personen.
Den virtuella verklighetssimulatorn löser detta dilemma genom att skapa flera kopior av den förflutna verkligheten, sådan den skulle ha tett sig om jag funnits där och handlat på olika sätt. Det betyder också att den måste skapa virtuella naturtrogna kopior av mig.
Under förutsättning att vi lever i ett multiversum där allt som kan hända händer någonstans borde vi alla inte bara ha oändligt många "verkliga" kopior av oss själva utan också oändligt många "virtuella" kopior.
I själva verket bör det finnas många fler "virtuella" kopior. Om du tar utgångspunkt från din plats i multiversum bör "tätheten" virtuella simuleringar där du ingår vida överstiga tätheten "vanliga universa" där du ingår. Boström menar att det är rimligt att tro att nästan alla av dina kopior är virtuella. Under förutsättning att det är fysiskt möjligt att utveckla så avancerade teknologier utan att de förgör sig själva så är det nästan säkert att du ÄR del av en virtuell simulation.
Möjligen kan man undvika den slutsatsen om nästan ingen så avancerad teknologisk civilisation skulle finna skäl att utföra simulationer av det slaget. En lustig slutsats är att den som befinner sig i en civilisation där man redan börjat planera för sådana simuleringar kan utgå från att han/hon själv befinner sig i en!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar