Husse har inte råd att följa Millis höstlovsresetips, men han har inte råd att inte stanna upp och tänka efter heller.
Varför har man har så svårt att minnas vad man sagt när man har så lätt att minnas det som aldrig hänt?
”Har du inget lärt dej av livet?”, sa hon retoriskt.
”Kommer du ihåg när Chrustjev bankade skon i bordet i FN för att han inte gillade nåt som sas? Han ville styra världen han. Jag såg det på en nyhetssändning på teve när jag fortfarande bodde i Huskvarna.”
”Nä. Det borde jag kommit ihåg om jag sett”.
”Jag fattar inte att du inte kommer ihåg det!”
Min minnesbild är av en rundlagde sovjetledaren sittandes i generalförsamlingen, på rad med andra potentater, hörbart protesterande mot något som sas i talarstolen. När han inte fick gehör böjde han sig ner och tog av sig skon och började banka med den på bordskivan framför sig. Det är en svartvit sekvens. Inte så konstigt. Aktuellt, det enda nyhetsprogrammet på teve då, sände inte i färg förrän sex år senare, 1966.
Senare har jag läst att detta nyhetsinslag aldrig sändes. Det finns ingen sådan filmsekvens i Aktuellts arkiv. Chrustjev lär ha bankat med skon, men uppe i talarstolen. Vad man vet så finns det inte inspelat på film.
Jag tycker ändå Gunilla borde ha kommit ihåg det. Det är nämligen en inte försumbar andel av svenska folket som, enligt en artikel för ett tag sedan i DN, kommer ihåg att de sett händelsen på teve. Ett kollektivt minne av att ha sett något som aldrig har visats. Det är att lära sig av livet det!
Ur Utan jag i himmelen en söndag i november 2005.
