Som Judt skriver brukar händelser av stor kulturell betydelse oftast uppmärksammas i efterhand och inte när de händer. 1968 var annorlunda. Hela västvärlden, och snart även andra kontinenter, förstod med ens att något av stor vikt höll på att hända. Sejersted kallar det "ungdomsupproret". Det var till stora delar en följd av den "demografiska explosion" av efterkrigsbarn som revolutionerat skolsystemet de gått igenom och som unga vuxna ville förändra världen.
I historien har de flesta generationer unga befunnit sig i en värld där de flesta varit äldre och i auktoritativ ställning. Vi som var unga på sextiotalet upplevde en värld där de flesta verkade lika unga och där hela kulturen cirklade kring ungdomars smak vad gällde musik, litteratur, film, mode, samt sex. Kulturellt hade den anglosaxiska kulturen sprängt alla nationsgränser. Kulturkriget var vunnet, trodde man. Men antalet högskolestudenter var flerfaldigt fler än de varit någon gång tidigare. Törsten efter nya teorier att förstå och förändra världen med var outsläcklig verkade det. "Strukturalismen", att allt kan förklaras i termer av kombinationer av strukturer, utvecklad av Claude Lévi-Strauss som en språk- och kulturteori, spred sig under sextiotalet till andra akademiska fält, som antropologin, historievetenskapen, sociologin, psykologin, statsvetenskapen och litteraturvetenskapen.
Strukturalismen behövde en partner om målet även var att förändra strukturerna. Den som fanns till hands var naturligtvis marxismen. Inte den reella socialismen i "den andra världen", som diskvalificerat sig själv, utan en nytolkad marxism som anslöt till "den tredje världens" gerillarörelser. Det blev en blandning av Maoistisk retorik och Trotskistisk anarkism. Det som gjorde blandningen explosiv var USA:s pågående krig i Vietnam som, tillsammans med begynnande ekonomisk instabilitet som kom till uttryck i vilda strejker, gjorde att den radikala arbetarrörelsen, studentvänstern och anti-militarister, feminister och andra med frihetslängtan av det ena eller andra slaget blev den nya vänstervågen. Den kulminerade 1968 och sköljde över det mesta under hela det följande decenniet.
Alla konsumtionssamhällets värden ifrågasattes. Ibland i en elitistisk estetik förklädd i marxistiska termer. Andra tog till sig Herbert Marcuses terminologi om ett samhälle som perverterat de mänskliga behoven (sexuella, sociala och moraliska) till ett behov av konsumtion av varor och illusioner.
Inte minst i Sverige hade moralen försvunnit ut ur det politiska fältet. De socialdemokratiska idéalen hade blivit saklighetens politik. Detta trots att konsumtionssamhället tidigt betraktats som ett socialdemokratiskt problem. Efter produktionsinriktningen kom konsumtionsinriktningen. Nu var det, som Sejersted säger, inte produktionen som skulle socialiseras, utan konsumtionen. Politiken inriktades på en hög kollektiv konsumtion (skolor, sjukhus, idrottsanläggningar, parker, etc). Den bildade (den svenska konsumentkooperationen var delvis ett "bildningsprojekt"), rationelle konsumenten skulle inte låta sig frestas av de kommersiella intressena utan prioritera den kollektiva konsumtionen.
Så var det tänkt, men i realiteten kom det socialdemokratiska systemet att representera genombrottet för det konsumtionssamhälle som ifrågasattes.
Ur Populär Världsbildsvetenskap Boknummer 2 2006
Bilden är från en klassisk sextiotalsposter.
Referenser:
Postwar: A history of Europe since 1945 Tony Judt, 2005
Socialdemokratins tidsålder: Sverige och Norge under 1900-talet Francis Sejersted, 2005
0 kommentarer:
Skicka en kommentar