Vad gör känslorna hos tanken?

I ett vackert utlämnande blogginlägg skriver Bock:

"Under hela mitt liv har jag försökt tvinga på omvärlden bilden av mig själv som en huvudsakligen tänkande människa, men med åren har jag insett att jag trots allt påverkas mest av mina känslor."

Alla som varit med om extremt smärtsamma händelser i sitt liv känner nog igen denna insikt. Inte desto mindre är förhållandet mellan känslor och tankar något av ett filosofiskt mysterium som jag tänkt mycket på själv.

Nicholas Humphrey tycker jag har de bästa idéerna kring detta. Och så här har jag själv skrivit om det:

VAD GÖR KÄNSLORNA HOS TANKEN?


"Varför gjorde du så när vi sagt att du inte får?"

"Jag villde det!"

Sonens oförmåga att prata grammatiskt korrekt, och hans oförmåga att inse att han handlat fel, var under en period i föräldralivet till lika delar förtjusande som förbryllande.

"Du kan väl bestämma dej när du går ut att INTE göra som du vill utan som vi säger!"

"Hur gör jag då, pappa?"

Under en period i hans unga liv var det ett genuint mysterium hur det var möjligt att bestämma sig för att handla som man var tillsagd och sätta sig över de egna känslorna.

Att känslorna skulle kunna styras mentalt är förvisso ett problem. Man skulle kunna kalla det kognition/närvaro-problemet. Alla (nästan) löser det problemet under en normal uppväxt. Men vad säger filosoferna?

Kripke är en modern amerikansk filosof som bland annat gjort sig känd för sin invändning mot alla försök att förklara närvaro i kroppsliga termer. Oavsett vilka funktioner vi hittar i hjärnvindlingarna så kan man tänka sig exakt dessa funktioner utan att känslan av närvaro behöver åtfölja dessa, säger Kripke. Jag vet att många känner så, innerst inne. Det är det som skiljer oss från robotar, säger man med Kripke, eftersom vi alltid har den där känslan när vi tänker.

Robotar kan redan nu utföra mängder av saker som kräver stor kognitiv förmåga. Till och med att tala blir de bättre och bättre på. Oxfordfilosofen John L. Austin myntade redan 1946 begreppet talhandlingar. Det visar sig passa lika bra för robotar som för människor.

Det klassiska kropp/medvetande-problemet, hur man kommer från kropp till medvetande, har en jämlike i kognition/närvaro-problemet, hur man kommer från kognitiva handlingar till medvetande. Det verkar ju faktiskt inte som om närvarokänsla har en kognitiv funktion. Vad gör den där?

Den Londonbaserade kognitionsforskaren och filosofen Nicholas Humphrey har lyckats bättre än alla andra att lösa upp knutarna i bägge problemen, med sin evolutionsteori om hur känslor uppkommer och sin innovativa insikt att känslor, precis som tal, är handlingar.

Händelseförlopp samverkar och motverkar varandra. Händelseförlopp kan ske parallellt men också knytas samman genom överlappningar. Att en händelse kan påverka en annan verkar inte alls mystiskt. Kognitiva händelser kallar vi handlingar, åtminstone om de är rationella. Men även emotionella känslor är handlingar. Att se rött är att handla. Både om det är en motiverande handling till att ge sig på någon, eller om det är att handla på ett rött sätt, d v s att se färgen rött. Vi handlar medvetet när de kognitiva händelserna och de emotionella överlappar varandra. Vid alla andra kognitiva händelser är vi inte hemma.

Svaret på frågan vad känslorna har där att göra är att de kalibrerar våra kognitiva handlingar till den egna kroppen när det behövs. Utan detta kunde våra perceptionssystem lura oss till saker som skadade kroppen. Om vi nu nödvändigtvis ska skada kroppen ska vi åtminstone göra det medvetet.


Referenser: Poul Lübck, red. (1987) Vår tids filosofi. Nicholas Humphrey (2000) How to Solve the Mind-Body Problem.

Ur boken Mångfaldens Mönster.