Idyll?

Sverige var 1947 emot såväl Marshallplanen som den amerikanska framstöten om en europeisk tullunion. Socialdemokraterna stod starka och ville ha kontroll över den svenska samhällsekonomins utveckling. Den svenska ekonomin var stark. Svensk järnmalm, som traditionellt hade en stor kund i Tyskland, hade haft en strykande åtgång under kriget. Judt uppger att 40% av Tysklands behov av järnmalm för sin krigsindustri kom från svenska skepp till tyska hamnar mitt under brinnande krig. Malmen betalades i guld, ofta stulen från ockuperade länder.

Det slutad emellertid med en anslutning både till Marshallplanen, Sverige tog emot lån för uppemot 120 miljoner dollar, och till OEEC (senare OECD). Detta bidrog, enligt Sejersted, till att moderera den planeringsmodell socialdemokraterna efterhand stannade för i Sverige. Kriget innebar också att den starka antimilitarismen inom socialdemokratin fick stryka på foten och att ett militärindustriellt komplex av "stormaktstyp" kunde frodas med stor satsning på egenutvecklade jaktplan.

Andra visioner släppte man inte. Det Sejersted kallar "det stora socialdemokratiska projektet" hade inletts på 1930-talet. Under decennierna efter kriget skulle den stora visionen förverkligas. Det var under min uppväxttid som Sverige fick ett välstånd och utvecklade en välfärdsstat och en politisk ordning som blev känd i hela världen. Till synes utan strider blev Sverige en idyll i den stora försoningens tecken. Det blev klassresenärernas decennier. Hur gick det till?

För det första hade Sverige efter kriget ett försteg framför nästan hela Europa. I en norsk roman (Dag Solstad: 25 september-platsen) har den unge arbetaren i byn vid den svenska gränsen redan i augusti 1945 hört om framtidens materiella välstånd som fanns på andra sidan gränsen: "Folk som varit i Göteborg eller Uddevalla kunde berätta om ett land i överflöd, ett Schlaraffenland, ett sagoland".

Efter krigstidens samlingsregering hade socialdemokraterna egen majoritet i riksdagen, det fick man också i Norge 1945, men medan man i Norge beredde sig för en återuppbyggnadstid talade man i Sverige om en "skördetid". Och som man skördade!

En för Sverige unik och avgörande roll för moderniseringen och den fortsatta industraliseringen av samhället fick de snabbt etablerade institutionerna för en effektiv arbetsmarknadspolitik. Den byggde på den Rehn-Meidnerska modellen som antogs av LO-kongressen 1951. Den innebar en planekonomisk kontroll, inte över kapitalet, men väl över arbetet. Medlen var en statlig arbetsförmedling (AMS) med omfattande fullmakter och den solidariska lönepolitiken som LO skulle borga för.

AMS kom i folkmun på den norrländska landsbygden snart att stå för "Alla Måste Söderut". Att kunna flytta arbetslösa, istället för produktionen, blev det ena benet i den svenska modellens sätt att lösa strukturomvandlingen av svenskt näringsliv. Den solidariska lönepolitiken innebar lika lön för lika arbete oavsett företagens ekonomiska bärkraft. Detta andra ben av den svenska modellen innebar alltså att de svaga företagen kom att slås ut, vilket påskyndade rationaliseringar inom näringslivet. Wallenbergsfären och socialdemokratin var överens om denna ekonomiskt lyckade strategi. Samtidigt nedmonterades och avfolkades stora delar av den svenska landsbygden.

Att detta kunde uppfattas som en idyll berodde på svenskarnas vilja att bryta upp och flytta på sig. Vi var inte alls lika hembygdsbundna som i andra länder där det var mycket mer tal om bygden och traditionen. Det innebär inte att svenskarna styrdes mer än andra uppfrån och var "lydiga". Vårt kulturarv är sådant att vi värdesätter oberoende från sociala band (se Är svensken människa?; Berggren, Trädgårdh, 2006). Frihet att resa från klassen och från hemorten torde varit en strävan som passade som handen i handsken till den socialdemokratiska politiken.

Att bryta med det förgångna gällde verkligen också de stora radikala stadsförnyelseprojekt som socialdemokraterna igångsatte runt om i landet. I Stockholm var detta som mest påtagligt med tunnelbanans utbyggnad, Hötorgscity och Sergels torg, men även internationellt uppmärksammade Vällingby, dit Olof Palme flyttade symboliskt med familj 1959.

När jag kom till Stockholm var omdaningen så fullbordad att en Köpenhamnsjournalist kunde rapportera hem om världens mest amerikaniserade stad, med New York som god tvåa...

Ur Populär Världsbildsvetenskap Boknummer 2 2006

Referenser:
Postwar: A history of Europe since 1945 Tony Judt, 2005
Socialdemokratins tidsålder: Sverige och Norge under 1900-talet Francis Sejersted, 2005