Som fyrtiotalist född i Sverige slungades jag in i världen som av en historisk slangbella. Sverige hade den högsta tillväxttakten i världen under perioden 1890 - 1950.
Sverige var en relativt välmående utpost i Europa direkt efter andra världskrigets slut och redan på 1960-talet tillhörde vi de mest välmående folken i världen, med relativt jämn fördelning av välstånd och hälsa. Som svensk kunde man förvänta sig att leva längst i genomsnitt i världen.
Att ha blivit född i Sverige som en del av babyboomgenerationen kändes som ett privilegium. Allt var fritt. Först i betydelsen gratis; gratis skolmat, skolhälsovård, skoltandvård och, framför allt, gratis skolböcker varje termin, som var nya och hela och som man fick behålla. Att man fick lära sig att man bodde i världens friaste och mest demokratiska land var lätt att stå ut med och tro på.
Så sent som på 60-talet skrev en dagstidning i Stockholm att klotterplanket vid Sergels torg mitt i stan var frihetens stamort på jorden. Det är att märka att Sverige i decennier då styrts av ett socialdemokratiskt parti som i slutet på 1800-talet etablerats som ett uttalat marxistiskt parti.
Det fanns också en stor kaka att dela på. 1970 räknades Sveriges ekonomi till en av världens fyra starkaste. Siffror från 1973 visar att produktionen av järnmalm var jämförbar med den sammanlagda produktionen av Frankrike, Storbritannien och Västtyskland och var nästan hälften så stor som produktionen i USA. Vad gäller produktion av papper och pappersmassa var Sverige världsledande, även i tonnage.
Kort sagt var välfärdsstaten, i sin svenska socialdemokratiska form, ett föredöme i Europa och världen och inte så lite avundades vi som fick bo här. Det är klart att vi som var unga här på den tiden påverkades. "Svenskarna skulle komma att uppfatta sig som ytterligt moderna människor som övervunnit det förflutna och inte längre behövde 1800-talets sagor och legender för att stärka sin självuppfattning. Andra folk hade kultur och historia, svenskarna hade rationalitet och framtiden." (Berggren, Trägårdh: Är svensken människa, 2006)
Judt skriver att de välfärdsstater som växte fram i Västeuropa var post-ideologiska, men att det fanns en klart lysande vision, den socialdemokratiska. Märkligt nog var det en amerikansk ekonom, Kenneth Galbraith, som satte ord på socialdemokraternas visioner här i Sverige. Det var en vision av det moderna industrisamhället styrt av "teknologins och organisationens imperativ, inte ideologiska föreställningar". Socialdemokraterna allierade sig med vetenskapen och expertisen. Den amerikanskinspirerade samhällsforskningen fick mycket större betydelse i Sverige än i USA. Som Judt uttrycker det var socialdemokratin här uppe inte en politik bland andra, utan moderniteten själv!
Sejersted beskriver det som reformteknokratin. "Ekonomisk politik och välfärdspolitik blev viktigare än kultur- och skolpolitiken, ekonomisk tillväxt och utjämning viktigare än symbolproduktion och identitetspolitik." Denna politik fick stöd av väljarna i val efter val på ett världsunikt långvarigt och omfattande sätt.
En annan central grupp av reformteknokrater var forskningsingenjörerna. Vattenkraften femdubblades från 1946 till 1975. Det offentliga blev både pådrivare och utbyggare. Genom det nyinrättade forskningsrådssystemet kunde de verka i en gråson mellan det offentliga och det privata näringslivet. Vad de snabbt kom att ägna sin möda åt var atomenergin som framtidens outtömliga energikälla. Den första reaktorn stod klar 1954 och 1965 hade Sverige det första europeiska företag, ASEA, som kunde leverera kärnkraftverk utan USA-lincenser.
Sverige övervägde också att skaffa egna kärnvapen. Först 1968 övergav den svenska socialdemokratin dessa planer, efter ett decennium av "odisciplinerad" oposition, främst från kvinnoförbundet.
Det fanns kanske goda skäl att som i 1962 års läroplan ange historieundervisningens syfte i termer av att förhindra "Självgodhet och oberättigad känsla av egen och det egna folkets förträfflighet".
Ur Populär Världsbildsvetenskap Boknummer 2 2006
Referenser:
Postwar: A history of Europe since 1945 Tony Judt, 2005
Socialdemokratins tidsålder: Sverige och Norge under 1900-talet Francis Sejersted, 2005
2 kommentarer:
För dom unga som aldrig upplevt den tiden kan det vara svårt att fatta hur lätt livet var på många sätt.
Så mycket tid över till annat det fanns när man inte behövde sitta i timmar och dagar och välja telebolag, elbolag, pensionsfonder.
När inte varje enskilt bolag måste se till maximal vinst i rena pengar utan när samhällsnyttan var prio ett.
Så många färre stressmoment det var. Och det funkade alldeles utmärkt.
Förr hette det Statens Järnvägar till exempel och bolaget skötte hela ruljansen. Nu är det uppdelat i flera bolag som alla ska maximera vinsten.
Därför har man till exempel skurit ner på antalet avisningsstationer, förr fanns det på uppemot 30 ställen i Sverige. Nu finns det två eller tre.
Tyvärr var det sossarna som föll ner i trendträsket och började avreglera.
Ja, du Kandi.
Upplösningen som fortgått från 1970-talet av de gamla korporativistiska strukturerna ledde till avreglering och fria internationella kapitalrörelser och köp och försäljning av företag på en internationell marknad. De strategiska besluten flyttades ut från företagssfären, där löntagarna hade sitt upparbetade inflytande, till ägarkapitalister eller finanskapitalister. Det är bara ägarmakt som räknas i en liberaliserad, avreglerad och globaliserad ekonomi.
Skicka en kommentar