Tankar om tankar

I Herr skriftställares blogg ställs idag frågan: "Farfar, hur gör man när man tänker?"

Han ger ett underbart svar som är väl anpassat för barnbarnet. "Jo du, Prinsessan, jag tror att man liksom pratar med sig själv inne i huvudet och bara jag själv kan höra de ord jag pratar."

Förvisso! Liksom vi inte ser med ögonen, utan med hjärnan, så pratar vi inte med munnen, utan med en del av hjärnan - hjärnbarken.

Hjärnbarkens hela yta hos människan vore stor som en mindre bordsduk om man slätade ut den. Dess tjocklek motsvarar ungefär sex sammanpressade kreditkort.

Den är uppdelad i olika funktionella regioner som ett lapptäcke. Varje funktionell region är i genomsnitt stor ungefär som en femtioöring och specialiserar sig på någon särskild del av förnimmelse och tanke. Trots att alla dessa regioner är utspridda på samma ”duk” är de hierarkiskt ordnade till följd av hur de är kopplade med varandra. Man kan därför tala om ”högre” och ”lägre” regioner. Detta har inget att göra med hur hjärnbarken faktiskt är veckad och hur regionerna råkar ligga i förhållande till varandra, utan är en hierarki enbart som arbetsfördelning betraktad. De allra flesta regionerna har faktiskt någon form av mellanchefställning för flera underavdelningar som var för sig har sina ”enhetschefer”.

Varje region är uppdelad i tusentals mikrokolumner tunna som ett hårstrå. Längden på varje mikrokolumn är som fem kreditkort. De är också indelade i fem ”våningar”, där varje våning har sina särskilt specialiserade hjärnceller. Det sjätte kreditkortet, som man klippt ner till ett småmynts storlek, ligger som en vindsvåning över alla de tusentals hårtunna ”hissarna” som skickar budbärare upp och ner mellan våningarna.

Så ser det ut. Då återstår ”bara” att förstå varför, hur och vilka budskap som skickas.

Allt som rör sig i hjärnbarken är förändringar av kemiska substanser och elektriska impulser som i vissa fall leder till mer eller mindre varaktiga förändringar i den biologiska strukturen.

Varje mikrokolumn har ungefär 100 hjärnceller. Att man kan urskilja olika nivåer, likt våningarna i ett hisschakt, beror på att det finns olika typer av hjärnceller.

På en våning halvvägs uppe i mikrokolumnen – entréplanet, om man pratar i hisstermer - finns t ex unika stjärnformiga hjärnceller. På våningen under entréplanet finns särskilt stora pyramidformade hjärnceller, som man vet styr musklerna. De flesta hjärnceller har dock mindre pyramidformade cellkroppar. De flesta exalterar sin omgivning när de själva exalteras, en del fungerar dock dämpande.

Alla hjärnceller har långa "ledningar " (dendriter och axoner) som går ut från cellkroppen. En del används för att skicka impulser till andra celler inom samma mikrokolumn. En del skickar och tar emot impulser från andra håll i hjärnbarken och bortom denna.

Hjärnceller upprättar kommunikation sinsemellan genom att deras ledningar får kontakt med varandra genom sina respektive elektriska signaler. Man säger att de då bildar synapser (en slags "hjälpsamma" kortslutningar).

Till stjärncellerna i en typisk mikrokolumns entréplan kommer signaler från flera mikrokolumner i en hjärnbarksregion som är hierarkiskt underordnad regionen där vår typiska mikrokolumn befinner sig. De får ta sig upp till entréplanet via källaringången, där de liksom i förbifarten bildar synapser med ledningarna från källarplanets celler.

Stjärncellerna på entréplanet "avfyrar" sin mikrokolumn genom att skicka signaler som exalterar cellerna på de närmast högre två våningarna. Från dessa celler skickas sedan signaler både uppåt i hierarkin av hjärnbarksregioner (till stjärncellerna i dessas mikrokolumner) och nedåt inom den egna mikrokolumnen som exalterar och bildar synapser med de stora pyramidcellerna samt exalterar cellerna i källarplanet till att skicka signaler ner till "vindsvåningen" i underliggande regioner.

En del signaler från de stora pyramidcellerna skickas ut till thalamus utanför hjärnbarken. Thalamus skickar tillbaka signaler till vindsvåningarna ovanpå de mikrokolumner som skickat signalerna.

Vindsvåningarna har nästan inga hjärnceller men en mängd långa närliggande horisontella ledningar som är avgörande för vad vi uppmärksammar och vad vi tänker. Här bildas synapser, vars mönster tillåter att signaler "uppifrån" kan exaltera hjärnceller som normalt exalteras av stjärncellerna till följd av att dessa exalterats "underifrån" (eller "utifrån" via nervimpulser från sinnesorganen).

En del signaler från källarvåningarna tar inte vägen neråt i hjärnbarkshierarkin utan tar hissen upp till den egna mikrokolumnens entréplan.

Utan denna loop har vi inga subjektiva tankar.

Apmels husse skrev dessa tankar om tankar september 2005 i bloggen Utan jag i himmelen.