DAMN RIGHT I´M RIGHT - korrektheter av Kandinsky Beaumont

Hej min vän,

förstod just när jag såg din blogg att din pappa somnat in.
Hoppas han fick göra det i lugn och ro.
Jag tänkte att det var fint att ni hann dit och påskpysslade. Och hoppas han upplevde litet av den fina vårsolen under påsken.

Och så bra att du fick höra honom sjunga!

Litet märkligt nog hade jag en några dagar tänkt på en speciell text till din blogg. Jag skrev den igår kväll men såg dig inte inne så jag tänkte vänta och fråga om du ville ha den eftersom den har litet annorlunda ton än mina andra beskäfsmer.

Nu skickar jag den i alla fall.
Känns som en bra tidpunkt.

Kram
/Kandi


Har du känt den där fysiska längtan?
Den som ger adrenalinpirrar i hela kroppen, det sticker i varenda cell.
Ända sedan jag var barn har jag känt det, det har det varit beviset för mig.
Beviset på att det går.
Det enda hindret är att jag fortfarande, fast jag grubblat och prövat, inte kommit på hur.
Jag kan titta ut genom fönstret under en helt vardaglig tågresa. Och med hela min kropp vet jag, känner jag att jag kan förflytta mig till villaträdgården som just rusat förbi, jag vet bara inte hur.
Jag har alltid vetat att. Också i tiden. Att det borde gå att beama sig hit och dit.
Många gånger har jag tyckt att det vi kallar den verkliga världen, rl, varit ett opraktiskt hinder för mig att prata med mina föräldrar som båda dog på 90-talet. För jag känner ju i min kropp att det borde gå.
En längtan efter att kunna som är lika konkret som en vetskap.
Likaså kan den upplevelsen bli stark ute i naturen. Då jag kan känna att jag skulle kunna upplösa mig i atomer och bre ut mig i bergen, i havet, i snön, i skogen – ja, bli ett med alltihop.
Jag skulle kunna, vet bara inte hur.
Har du också känt den längtan?
Om vi ska vara krassa kan vi säkert kalla det för ett allvarligt fall av omnipotens. Det vill säga känslan av att allt och alltet cirklar kring en själv, just det som barn upplever.
Men vi vill inte vara krassa.
I sl kan vi förflytta oss i rummet på det mest självklara sätt. Det är kul, så klart.
Fast det är inte svaret på den längtan jag pratar om.