Teleportering och virtuell hud

"Var kan jag köpa vettiga bröstvårtor?"

Som vanligt är det roligt (och lärorikt) att tjuvlyssna. Inte minst i Second Life. En kvinnlig avatar (som hade vettiga bröstvårtor synliga under en tunn blus) svarade snabbt sin undrande medsyster. Själv undrade jag först om jag hamnat rätt. Det var ju när alltkomomkring min första teleportering!

Jodå, Apmel hade nu avancerat från Orientation Island till Help Island. Här fanns en affär som "sålde" saker som andra avatarer tillverkat till ett förmånligt pris: Gratis. Snabbt införskaffades ett flygplan, en bil och en cykel. Cykeln var roligast. Det var lätt att komma på hur man gjorde en bakåtflip på den.

På den här ön finns långa handböcker i hur man tillverkar saker själv. Inte nog med att man med en magisk stav kan trolla fram vilka former som helst. Man kan också mönstra och färglägga och sträcka och rotera och förstora och förminska sina alster. Mindre magiskt men otroligt roligt var att upptäcka att dessa "saker" kunde sättas ihop och fås att agera med hjälp av ett generellt scriptspråk. Inget leksakspråk, utan något för en gammal programmerare att bli begeistrad över.

Men först ska jag skicka iväg Apmel att köpa naturtrogen hud och ett par slitna jeans. Tyvärr är sådana helt nödvändiga saker inte gratis.

Apmel gör "vanliga" saker

På Orientation Island orienterar man sig, bokstavligen och kunskapsmässigt.
En behändig färdighet är att skifta perspektiv. Antingen ser du din avatar snett bakifrån i ett "utanförkroppenperspektiv" , eller kan du använda "innifrånperspektivet" - då tittar du ut i denna virtuella värld som om du nedstigit där själv. Men det är bara början. Det visar sig snart att du kan bli, om inte Gudalik, så åtminstone en hyfsad magiker.

Vad sägs om att flyga? Det är lätt i Second Life. Du hoppar upp och vips är du som Stålmannen. Dessutom kan du titta bakom föremål utan att behöva vare sig flyga eller gå runt till föremålets baksida. Du har en inbyggd "förstoringssyn" också. Det är bra, för det visar sig att här vimlar det av anslagstavlor.

En annan sak som känns lite magisk så här i början är att man kan ta i, och förflytta föremål. Ingen stor sak i vanliga fall, men detta är ju virtuella föremål! Det visar sig snart att det som verkar allra roligast är att just kunna göra "vanliga" saker, som i ett andra liv på riktigt så att säga.

Du kan "prata" med andra avatarer som på vilken chatt som helst, men istället för att förstärka med emotionsikoner kan man låta sin avatar göra gester och utstöta diverse ljud. Men det ABSOLUT roligaste så här i början är att skapa sig ett personligt utseende. Hög panna? Tunn näsrot? Tjock eller smal? Lättklädd eller påbyltad? Mycket eller lite hår? Här krävs inga plastkirurger eller träningspass. Du kan ändra utseende blixtsnabbt, hur lätt som helst. Det finns till och med en slumpknapp för den som behöver hjälp med fantasin.

Könbyte? Ingen match!

Att börja ett andra liv

Det var lätt att skaffa sig en avatar och ett Second Life. Bara att ge den ett namn och ett kön, typ.

Avatar (sanskrit: Avatāra) är i indisk mytologi "att stiga ned". Jag stiger först ner på Orientation island. Mitt virtuella alter ego är en man med oskyldigt utseende som först av allt hör ett ljud som av havsvågor, sedan en röst som uppmanar Apmel (som min avatar heter) till något som jag inte hör. Jag koncentrerar mig på att försöka gå fram till en hand som påminner lite om symbolen för "Rör inte min kompis"-rörelsen. Lustigt nog står det Touch me ovanför handen.

Jag gör så och får upp "budorden" för den virtuella världens avatarer. De är inte tio men väl sex dödsynder. Man får inte (1) vara intolerant , ej heller utöva (2) trakasserier eller (3) anfalla de "nedstigna" inom skyddszonerna. Man får inte (4) avslöja något som inte är överrenskommet eller redan finns i någons allmänna profil. Man får inte uppträda (5)oanständigt utanför privata områden eller på särskilda "vuxenplatser". Man får inte (6) ofreda andras andra liv.

Får man vara full?